amanda hemlig

Den där känslan igen. Fast värre. Vad är det här för bergochdalbana?
Jag skulle vilja sitta i ett dunkelt rum fyllt med kuddar och bara kunna skita i hela världen.

De här ska jag bara ha. Jag ska ha de säger jag! Direkt efter jobbet kutar jag till Lindex och bara kastar pengar på expediten så att jag får ta med de hem. Mums!

Dagen börjar fint. Jag spiller en nygjord, väldigt varm och väldigt stor, latte på hela migsjälv. Plus golv, ritplatta, stol och grannens skrivbord. Hoppsan. Nu har jag alltså världens största kaffefläck på min fina tröja som jag handtvättade igårkväll för att jag inte ville att trycket skulle paja. Hrm. Jeansen behövde iofs tvättas. Minuset med de är att de är rocknroll slitna med en stor reva på innerlåret, och där letade sig kaffet in. Ajsominihelvetesjävlafan! Jag är brännskadad för resten av livet. Nu ska jag sitta här och torka, samtidigt som jag ska försöka hålla den nya latten i koppen och ingen annanstans. Blargh.

Jag har inte ens ork nog att försöka få fram hur mycket jag tycker om The Kooks, eller hur brutalt mycket jag lyssnar på dem. Inte en aning hur jag ska formulera mig för att ni ska förstå. Jag vet inte ens om ni behöver förstå. Varje dag, varje kväll. Varje timme, varje kvart. De sjunger och spelar rakt in i hjärtat på mig. Gång på gång hittar jag en ny favoritlåt och då man tror att det inte kan bli bättre höjs nivån ett knapphål till. Jag blir som en besatt tonårsflicka och har inte känt så sedan jag hittade Silverchair för många år sen. Och jag blir lika kär i Luke Pritchard som jag blev i Daniel Johns. Löjligt kanske, men så är det.

Efter jobbet ska jag stampa in på PetSounds och köpa Inside in/Inside Out och Konk. Tänk vilken lycka. Jag kommer ihåg när jag snubblade över Naive för två år sen och bara dog lite inombords för att det var så bra. När ska jag få se dem?

Jag har kommit på att den här bloggen är alldeles för osammanhängande. Mestadels för att jag är en lazy bastard, och aldrig får något bra flyt i bloggandet. Och kanske för att jag aldrig gör grejer kontinuerligt? Rutiner schmutiner.

Dagen idag har i alla fall varit riktigt bra. Träffade Fine vid 11 snåret och struttade hela vägen upp genom den soliga staden. Fantiserade om att vara på insidan av slottet istället för utsidan och förundrades över en riktigt bad-ass combover. Stackars lilla gubbstrutt som inte inser fakta. Hur som haver. Lunch blev det i alla fall. Sallad i Kungsträdgården, där jag blev lite sugen på att mata alla duvor så att det skulle urarta till något mayhem av fåglar överallt. Men jag hejdade mig. Alla gillar ju inte duvor, tydligen. Yes. Fika med Caj i Björnsträdgård på eftermiddagen, sippandes på en latte och klurandes på möjliga och omöjliga piercingar. Sen var min sociala dag i stort sett slut.

Nu sitter jag här, med en konstig känsla inuti. Sådär som det brukar vara. Jag kan inte förklara vad eller varför. Och behöver inte heller. Men något är det. Och det enda som hjälper då är The Kooks.

Brand new shades. Igen. Förlåt, men mumma!

Jag snodde din födelsedags-affish. Men den var ju så satikens fin. Grattis.

Cajjan bestämde sig för att klippa sin scarfs mitt itu och ge ena halvan till mig.
Väldigt fint gjort tycker jag.

Nyss uppstigen med hela huvudet fyllt av mat. Eller förhoppningar om mat kanske man ska säga. För jag tror det är ganska omöjligt att verkligen ha mat inuti huvudet. Well well. Jag vill gapa stort och käka lunch på Chutney. Mums.

Förövrigt väntar en fin dag utanför fönstret. Jag skulle vilja promenera hela Stockholm runt och bara insupa luften, våren, parkerna och människorna. Och när man har gjort allt det kan man bara slå sig ner på en filt under en korkek någonstans och lukta på blommorna. Åh, jag tror jag klär på mig nu.

En dag fylld med Heineken resulterar lätt i skallebank. Smällar man får ta känner jag. För vad gör man inte för öl? Fin dag/kväll med Cajjan som sedan utökades med Sofie och Fine. Mycket snack om Öfvre, Södersvår och diverse husdjur. En mops, en beagle och en Maine Coon står högst på önskelistorna. Men helst hade jag haft min Maine Coon svassandes runt i en etta med högt i tak. Det känns som att jag har tjatat om det här innan. But I don't care. Jag behöver en katt och så är det.

Nu fick jag mms! Bye.

"I read somewhere... how important it is in life not necessarily to be strong... but to feel strong."

Nu hände det igen. Jag satt och kollade på lägenheter. I en lägenhet var det mycket snack om William Morris mönster på tapeterna. Och jag fattade ingenting. Vem fan är William Morris, tänkte jag. Och nu gick jag ut i skrivar rummet och vad ligger där? Jo, en hel bok om William Morris Textiles. Också den enda boken som var utdragen från hyllan. Är inte det konstigt så säg? Ja, nu behöver jag ju inte undra vem han är längre.

Jag har, i en svag stund, satt ihop en riktigt bra 90-tals playlist. Här finns alla låtar man lite nervöst "dansade" till på sina första discon hemma hos någon kompis som fyllde 6, som nu finns med på alla 90-tals samlingskivor. Den häftigaste musiken som fanns. Och det är bara så jävla kul. 90-tals fest någon?

Jag tappar mina byxor. Och det känns inte helt okej.

Ögonen går i kors och jag kräks om jag ska behöva dra ett streck till i Illustrator eller flytta en endaste textruta i Indesign. Hejdå jobbet, hejsan sängen.

Varning för löjlig video.
Den här låten ger mig så mycket härliga rysningar. Seriöst, över hela kroppen.

...skrev jag dikter. Det var det bästa jag visste.

"Gick äggen ikras, och ut flög små fåglar av glas"

Mjukstarten på, vad jag tror blir, en lång fin sommar.

Otippat gled man in på en 25års fest igårkväll. Middag, drinkbiljetter och mycket vinglig dans. Jag älskar otippade saker, speciellt fester. Jag invigde mitt fina linne också, det slutade såklart med att jag hamnade i ett vattenfall av rödvin. INTE high five. Hur faaaaan ska jag få bort det? Det gör ont i mig.
Kan inte någon bara klappa mig på huvudet och säga att jag är söt? Det skulle hjälpa.

Jaha, då sitter man här igen. Fullt "festklädd" och redo att dra vilken minut som helst. Kruxet är att nu måste jag vänta i över 2 timmar på att festen faktiskt ska börja. Jag har till och med skorna på. Suck på mig. Men jag blir då fan aldrig sen heller. Thats for sure.

Kajsa på jobbet tipsar om finaste videon. Ni måste titta på den. Så är det bara.

Det är något speciellt över att få gå med paraply. Mysigt liksom. Imorse hoppades jag att det skulle fortsätta regna tills jag kom till jobbet. Bara för att jag skulle få använda mitt lilla fina paraply som håller regndropparna borta. När jag var liten rotade jag fram vårt största paraply, varenda gång det regnade, och ställde mig under det på altanen. Helst ville jag ha ett rejält störtregn så det smattrade ordentligt på det tunna paraplytyget och helst mitt i sommaren. Jag tror förtjusningen ligger i att få gömma sig lite. Man är mitt ute i världen, men ändå inte. Allting stannar upp och man kan pusta ut och bara titta för en stund. Det var så jag kände, där och då, under paraplyt.

Paraplykojor var min egna uppfinning. Två gigantiska paraplyn ställdes snett mot varandra också kunde man krypa in där och ha sin egna lilla värld. Med filt och kudde, kex och mjölk.
I framtiden, när jag bor i mitt fantastiska slott, ska jag bygga kojor under köksbordet och kura ihop därinne en stund. Och bara rysa av välbehag.

We kind of went beserk.

...att Samba Sushis vegetariska är så äcklig att man helst av allt vill skölja munnen med klorin för att få bort smaken.
...att jag är hårdrock och hon är pudelrock efter en spontan och hysterisk fotosession.
...att fester i Bruno inte är speciellt roliga. Trost två tappra försök.
...att få sova är det bästa som finns.

Jag själv har kommit på
... att strumpbyxor som sitter för högt upp inte är bekvämt någonstans.
...att mitt hår behöver en Extreme Hair Makeover.
...att jag inte har någon som helst självdiciplin. Överhuvudtaget.

Fines första wacomförsök. Den är...söt?

Mumsigt och nostalgiskt.

Konferensen var bäst. Öl, drinkar, pool, bastu, Guitar Hero och en massa rock. Min kamera gick på högvarv hela kvällen.

Top of the mornin to ya. Om några minuter ska Raring iväg på "konferens" på hemlig ort. Hemlig ort för alla utom cheferna faktiskt. Spännande!

Vet ni vad jag ska göra nu? Jag ska ta en öl. Samtidigt som jag tittar på Robin Hood- Prince of thieves. En av de bästa filmer jag vet. Tack trean! Slott, borgar, riddare, prinsessor, trädkojor och England. Kan det bli bättre än så? Mmm mmm mmm.

Plus i kanten för finaste ledmotivet. En gammal favorit.

Jag ska illustrera. Det är vad jag ska göra idag, okej. Ändå sitter jag här, blank i skallen med noll ork lust eller inspiration. Ett sött äppelträd är vad jag åstadkommit. Det blir till att stanna kvar efter jobbet de kommande veckorna och få jobbet gjort. Så är det bara.

En glad överraskning när jag rensar upp i mina mappar är att jag hittade The Goonies filmen. Lycka! Jag ska tjuvkika lite på den nu, med en stor kopp te i handen. Kanske kan jag illustrera lite efteråt. Kanske.

Uppdatering: Och nu upptäcker jag att Goonies är dubbad till spanska, och minns att det är därför jag inte kollat på den. Släng. Piss också.

TGI Fridays Ceasar sallad för att fira ett framtidslöfte, nedsköljd med två öl och en massa snack. I sällskap med min bästa vapendragare Fine förstås. Otippat åtföljt av en eldshow i Kungsträdgårdens vattenhåla. Jag är lättimponerad. Om jag inte minns fel var det folk som sprutade eld i Karlskrona på Hypers "sista" fest?

Nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna på The Kooks, och drömma mig bort till ett land gjort av pengar. Fullt med sagoslott, långhåriga katter och fina rosenträdgårdar där det är sommar året runt.

Varje generation borde få ha en egen sagotant. En Astrid Lindgren. Henne kan jag lyssna på i timtal och bli helt varm inombords. En sagoberättare av högsta kaliber. Jag känner mig ledsen varje gång jag tänker på att hon inte finns mer. Är det någon som skulle leva föralltid så är det hon. Det är konstigt att man tycker sig känna någon man aldrig ens träffat. Men fin var hon, det är dagens sanning. Och Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio är de finaste historierna som finns.

Det här med skor börjar gå lite överstyr? Nejdå, ett par till tack.

Det här, mina vänner, är något som inte händer ofta. Jag tipsar om recept. But here it goes:

1 påse wok classic
1 paket nudlar+nudelkryddan
Sweet chilli sås
Soya
Olivolja

Bästa lunchen. Och perfekt matlåda till jobbet. Mata mig.

Det är svårt att jobba när sommaren skriker "Kom ut och lek!"

Visst är det fint när någon skriver ens namn sådär. Det är ju till mig liksom...

Frukost i solen med en fin mamma. Jag glömde totalt bort att ta med Selma för att fota vår härliga dag. En annan gång kanske.

Wow vad jag börjar tröttna på min blogg alltså. Det är inte det att jag inte tycker om att skriva i den, jag bara tycker att det jag skriver aldrig blir så bra som jag vill. Jag får inte fram den känslan jag vill ha. Varken skriftligt eller utseendemässigt. Kanske är det för att jag har ett tråkigt liv. Eller nja, tråkigt för er att läsa om men roligt för mig att leva. Jag har för det första inga coola hobbies jag kan skryta om och lägga upp mysiga bilder på. Jag har heller ingen ork att skriva långa utlägg om diverse orättvisor och funderingar kring livet. Fastän det snurrar runt en hel massa sånt i min trötta skalle. Jag behöver en kategori som keeps me going, något mysigt som blir som ett dagligt uppdrag att posta på bloggen. Dagens foto är jag för lat för, annars hade det varit great. Förslag någon?

Jag är på jobbet klockan åtta. Sug på den. Uppe med tuppen och på mitt bästa humör. Kanske är det så för att mommy dearest, i skrivande stund, är påväg hit. Oh happy day.

Jaha. Här fixar man med sin blogg så att den ska se mindre förjävlig ut. Också funkar inte ens typsnitten på ens egna usla PC. Pust, stånk och stön.

Myskatten hade passat in i min ljusa bondromantiska lägenhet på söder. Med högt i tak och breda fönsterkarmar som han kunde sitta och vifta på svansen i. Just den här katten heter såklart Krumben, för han är egentligen orange. Det är väldigt fint där inne, i mitt huvud alltså.

Så sitter man här, rastlös och jobblös. Det mest "jobbiga" jag gjort idag var att sätta igång diskmaskinen. "Oj, så svårt hon verkar ha det" tänker ni. Och ja, det är svårt och tråkigt när man inte har något att göra! Hellre press än tristess. Nu ska jag drömma mig bort till diverse konserter, som jag missar i sommar, med hjälp av le YouTube. Good afternoon.

En busslast åkte till Danmark. Varför är det inte såhär varje dag?

En annan sak. Mitt flyg var försenat i nästan en timme. "Fine, körigt idag liksom" tänkte jag. Och när alla väl kommit in i planet börjar de be om ursäkt på alla möjliga språk och fjäskar för passagerarna. Det kan jag föstå. Men vad jag inte förstår är varför de tvunget ska berätta varför planet blivit försenat. "Vi har problem med balansen" eller whatever det vill väl inte jag veta!? Det känns ju inte speciellt tryggt att planet inte har lyft för att det är något fel på det. Tur att man inte är flygrädd. Kunde de inte bara ha hittat på att det väntade in något annat plan eller att kaptenen hade försovit sig? Ja herregud, svenskar är för ärliga :)

Kvart över sju swoooshade jag och pappa iväg, i den vinröda lådbilen, med siktet inställt på Ängelholms flygplats. Tillbaka till verkligheten efter 5 dagars home sweet home, några blåmärken rikare och en hel del öl fattigare.

På flygplatsen tappade jag tron på mänskligheten ännu lite mer. Det finns en avdelning där ensamåkande barn och funktionshindrade ska sitta, den är avskärmad med små glasväggar och prydd med en stor fet skylt där det klart och tydligt står vad sittplatserna är avsedda för. Ensamåkande barn och funktionshindrade! Got it? En fullt "normal" människa som jag själv sätter sig naturligtvis inte där då, eller hur? Speciellt inte när det finns gott om andra platser runt omkring. Men tro fan att det ändå ska vara några som ska envisas med att sätta sig där.  Är folk dumma i huvudet? Överlag var det såklart kontorsnissar med mobiltelefoner som anser sig vara lite speciellare än alla andra som snott utrymmet. Till min stora förtjusning kom det en burdus skånsk herre med ett "ensamåkande barn" i handen och spände ögonen i de som inte hade något där inne att göra. Med härligt brölande och giftig stämma sa han "Ursäkta, men är alla ni här ensamma barn eller?" Då pep kontorsnissarna iväg illa kvickt. Victory!