Stay gold, ponyboy.

Hur jag än tror att jag är, och hur mycket jag än vill vara en person som bara kör och låter hjärtat styra, så kan jag inte sluta med att smula ner allt i partiklar. Tänka sönder varenda steg och vända och vrida på varenda jävla sten tills jag varken vet ut eller in eller vad det var jag ville från början. Grejer som borde vara så enkla. Det där med att kanalisera och fokusera och hitta "just det där" finns inte. Alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0