amanda hemlig

Snart är det dags att öppna dörren till verkligheten igen. Världen tränger sig på, idag mer än någonsin. Hur mycket jag än saknar Stockholm och alla mina fina människor där, kommer jag sakna Hallarydsvägen 10 och alla mina fina människor här. Precis lika mycket är jag rädd. Men jag måste erkänna, att försöka fördriva tiden här när alla vänner jobbar driver mig smått galen. Det ska bli skönt att komma tillbaka till pulsen och drivet. Mjo.

Tre snirkliga fickur, upphittade i ett gammalt gammalt hus. Bortglömda och smutsiga men ack så värdefulla. De ska hänga på en fin tapet och påminna mig om gamla tider.

Ni vet den här nya "bildserien" jag snackat om. Det ska bli en ny kategori av den istället. Och jag tror jag döper den till Hemlängtan. För ni förstår, den ska innehålla saker som ska finnas i det hem jag längtar efter. Den fina lägenheten på Söder som ska bli min.  Fina skatter jag plockat på mig under åren, men också helt nyinköpta. Hemlängtan alltså, det börjar nu.

Fy vad dålig jag är. Det borde vara spöstraff på det här, på blogglathet. I Markaryd står tiden liksom stilla. Men vet ni vad, jag har börjat klura på en ny slags bildserie. Den ska motivera mig. Mmm, det kommer bli bra ska ni se. Vänta bara...

I flera år har vi sagt att vi ska förevigas på bild. Jag och Sofia. Och nu hände det. 312 gånger för att vara exakt. Nu väntar bara bildarbetet, suck. Jag bjuder på en behind the scenes bild så länge.

Vet ni vad? Imorgon åker jag till Arvika. Ja, det är sant. En dröm slår in,  jag får se The Kooks. Fattar ni grejen? Jag tror inte riktigt ni fattar grejen. Efter Arvika blir det Stockholm en liten stund. Och sen tillbaka till skogen.

Förra veckan impuls körde jag och Angelica till West Coast Riot, och det var sjukt jävla bra alltihopa. Hon är en av de bästa som finns min Angelica. Ja, så är det.

Nu ska jag sörpla upp mitt kaffe och längta efter morgondagen.