amanda hemlig

Det är något speciellt över att få gå med paraply. Mysigt liksom. Imorse hoppades jag att det skulle fortsätta regna tills jag kom till jobbet. Bara för att jag skulle få använda mitt lilla fina paraply som håller regndropparna borta. När jag var liten rotade jag fram vårt största paraply, varenda gång det regnade, och ställde mig under det på altanen. Helst ville jag ha ett rejält störtregn så det smattrade ordentligt på det tunna paraplytyget och helst mitt i sommaren. Jag tror förtjusningen ligger i att få gömma sig lite. Man är mitt ute i världen, men ändå inte. Allting stannar upp och man kan pusta ut och bara titta för en stund. Det var så jag kände, där och då, under paraplyt.

Paraplykojor var min egna uppfinning. Två gigantiska paraplyn ställdes snett mot varandra också kunde man krypa in där och ha sin egna lilla värld. Med filt och kudde, kex och mjölk.
I framtiden, när jag bor i mitt fantastiska slott, ska jag bygga kojor under köksbordet och kura ihop därinne en stund. Och bara rysa av välbehag.